Jag gillar verkligen Maria Nygrens sätt att skriva och eftersom jag ännu inte läst hennes debutbok - 100 meter lycka - är det den jag måste ge mig i kast med härnäst. Förra boken, Fjärde riket, skrev jag lite om här, men det här inlägget ska handla om senaste boken; Miriam om natten.
"Identitetsthriller" står det på baksidan och det är precis vad det är. Miriam, 19 år, lämnar hålan, föräldrarna och allt gammalt och vant bakom sig när hon flyttar till Uppsala och börjar plugga religion. Helst skulle hon nog också lämnat kvar sin diabetes i Kattarp, men det visar sig vara omöjligt. Plugget funkar, det är det där andra, det sociala, som skaver lite. Det blir inget flyt. Kanske kan det ha att göra med att hon faktiskt inte gillar sig själv speciellt mycket, eller i alla fall inte den hon råkat bli. Men är det verkligen för sent att ändra på det?
En kväll på nationspub ser Miriam Sofia de Ron för första gången och hon blir som besatt. Tänk att vara som hon, att ha som en strålkastare på sig konstant, att bli sedd och beundrad. När sen Sofia hamnar i koma efter en olycka ser Miriam sin chans. Hon dras in i kretsen kring Sofia, den grupp hon så desperat längtat efter att få tillhöra. Med sin nya identitet - Dorothy - märker Miriam att hon faktiskt blir en annan, kanske den hon egentligen var menad att bli? Men nätet av lögner dras åt, det börjar bli svårt att hålla reda på vad hon egentligen sagt. Och vad händer när/om Sofia vaknar?
"En sak visste jag säkert, något jag inte tänkt på under flera år, men som nu dök upp igen. Jag visste att det fanns världar utanför den här världen. Eller kanske innanför, ju djupare man vågar blicka inåt, desto tydligare blir det att verkligheten inte är självklar. Inget är vad man tror. Allt kan förändras."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar